Vi fick precis ett mejlsvar från en mamma. Det hon skriver illustrerar verkligen hur livet efter en transplantation är. Den stora rädslan många känner men även stunder av stark kämparglöd och tacksamhet. Så här beskriver hon det:
”Hej!
Lillasyster mår mycket bättre, hon är så stark. Hon började förskoleklass i april och vilken resa hon har gjort.
Hennes bror mår bra också, allting rullar på för honom också. Han är så fin och magisk. Så mån om sin syster. Mina barn är verkligen mina superhjältar.
Vi har nog levt i en bubbla i många månader där vi har trott att vi mår bra men nu när vi verkligen har kommit till en punkt och börjat accepterat allt som har hänt. Så känner vi att vi mådde nog inte så bra de första månaderna efter allt.
Det har varit svårt, riktigt svårt men med tiden så ljusnar allt upp. Efter regn så kommer solen och det har det gjort för oss äntligen. Vi är fortfarande vettskrämda för allt som kan hända men vi har börjat leva med det. Det kommer nog aldrig försvinna, rädslan. Konstigt hur människan bara accepterar allt och vänjer sig att leva med det.
Att se mina ungar springa runt och bada och bara ha det härligt. Att se dem leka ihop, det var ren glädje. Det är något som många tar för givet men det gör vi inte.
Tack för att ni finns 
Jag har inte haft så mycket kontakt med er men av någon anledning så känns det som att det är bara ni som förstår oss. ”
